Läslogg: Herakles en roman av Theodor Kallifatides

Uppgiften var att skriva en läslogg till boken Herakles av Theodor Kallifatides och svara på några frågor.

Kurs:  Svenska A (år 1 på gymnasiet)

Betyg: MVG

Läslogg till romanen Herakles av Theodor Kallifatides

  1. Börja med att titta på omslagsbilden; vad ser du? Vad känner du till om Herakles och grekisk mytologi? Vilka förväntningar har du inför att läsa just den här boken?

Bokens omslag visar en strand, som är skyddad av ett berg som brant reser sig liksom en mur bakom stranden. Vegetation är låg och består mestadels av buskar, gräs och andra lägre växter. Solen är på väg ner och himlen har fått en svagt rosa färg, bergen lyser svagt röda. Det är lite disigt men man kan fortfarande se formerna av ett berg som sticker upp vid horisonten. Stämningen är fridfull och på vattnet ses endast små vågor som slår mot stranden och ger ifrån sig ett skummade vitt lödder. Vegetationen och omgivningen påminner mig om de öar som jag såg när jag var i Grekland. Utöver detta finns givetvis titeln på boken ”Herakles” och vem som är författaren. Högst upp i hörnet ser man att det är Bonniers förlag som här utgett boken, samt en kort kommentar om Theodor Kallifatides från ”Svenska dagbladet”.

Tidigare har jag läst en del grekisk mytologi och sett ett antal filmer. Av de filmerna är det endast Disneys version av ”Herkules” som skiljer sig en del från de mytologiböcker där Herakles stordåd varit med. Herakles är son till Zeus och är övernaturligt stark. De mest kända berättelserna ur den grekiska mytologin som jag har läst är troligen Iliaden och Odysséen.

I den grekiska mytologin finns det gudar, monster, hjältar, kungar och andra magiska föremål eller varelser. Några exempel är nymfer, kentaurer, hydror, titaner; skor med vingar och föremål som ger en krafter eller andra egenskaper t.ex. en hjälm som gör en osynlig.

Ofta blir det krig mellan olika kungar eller så ska hjälten döda ett monster eller göra andra hjältedåd. Hjältarna är ofta halvgudar eller kungar eller dess söner. Kärlek har även en betydande roll. Musik förekommer då och då, ofta som tävlingar om vem som är den bästa musikanten.

Gudarna, där de flesta bor på Olympen, blandas också ofta in och ingriper då och då i människornas liv. De tre största gudarna är Zeus som är den allra mäktigaste guden och styr över himlen, Poseidon som styr över havet och Hades som styr underjorden dit de döda kommer. Det finns även många andra gudar där varje gud har sina egna områden att sköta.

Av boken hoppas jag lära mig något nytt om Herakles. Jag utgår ifrån att hans tolv stordåd kommer vara med. Dessutom förväntar jag mig att boken är spännande och händelserik och förhoppningsvis berör mig på något sätt.

  1. När du läst några sidor eller ett kapitel: fundera över det som berättas i den. Finns det någon karaktär som du känner sympati för? På vilket sätt? I slutet av varje kapitel är det lämpligt att reflektera kring det du har läst. Skriv!

Kapitel 1
Boken börjar med att berätta om Antigone, dotter till Oidipus, som jag tidigare läst om i mytologiska böcker. Jag visste tidigare att Oidipus hade en dotter som hjälpe honom vid slutet men inte vad hon hette.

Antigone blir straffad med döden för att hon begravde sin bror som hade slagits för fiendesidan. Kreon kung av Thebe hade förbjudit begravning av fienderna. Kriget har jag ett svagt minne av att jag hört om förut i någon av de mytologiska böcker jag läst. Varför han hade gjort det tycker jag var orätt men man kan tänka sig att det var för att hämnas. Det blir ännu mer sorligt då man får veta att Antigone var förlovad med kung Kreons son Aimon.

Hon valde att håla fast vid att det hon gjorde var rätt, även då hon fick chansen att överleva om hon hade sagt att hon ångrade sig. Detta med motivationen att hon djupt där inne visste att hon aldrig skulle uppleva en enda lycklig stund om hennes bror fick ligga obegravd. Jag tycker det var ett oklokt val att inte säga att hon ångrade sig. Hon behövde inte mena det och det skulle förhindrat den sorg som blev till följd av hennes död. Antigones bror skulle troligen inte vilja att hans syster skulle dö för att han skulle få bli begravd.

Antigone blir begravd levande och alla människor blir tvungna att slänga på en näve jord eller bli straffade om det inte gjorde det för att visa att de var på kungen sida. Detta är också grymt men för kungen troligen ett viktigt bevis på att han gjort rätt.

Herakles som är sju år och hans mor Alkmene samt maken Amfitryon är med vid begravningen. När Alkmene ska slänga sin näve jord så dröjer hon men till slut kastar hon, efter att Herakles stammade bett henne om det. Stammandet ger mig intrycket av en viss klumpighet hos Herakles. Hon svimmar och Herakles fångar henne utan problem. Detta ger mig det första intrycket av att Herakles är stark som jag tidigare redan visste om från andra berättelser. Att Ifikles, Herakles bror var sjuk, gav mig också känslan att Herakles var den starke och Iflikes den svagare.

Aimon begick självmord och hans mor också. Jag tycker synd om Kreon då man märkte att han inte ville att Antigone skulle dö men var tvungen att följa lagen, vilket var hans plikt som konung. Sedan dog även hans son och fru som troligen var ännu värre. Kreon som inte begick självmord får troligen sörja över detta. Dock tycker jag också synd om de som var tvungna att se detta och speciellt de som dog.

Jag tycker att straffet var hårt för att ha brutit mot en sådan ”lag”. Förvisning tycker jag skulle vara ett mer humant alternativ.

Jag tycker boken börjar bra men hittills har inte Herakles varit i fokus.

Kapitel 2
Amfitryon blev betraktad som en hjälte då han var duktig i strid. Det är så det brukar vara i den grekiska mytologin. De som kan slåss bra blir de som har chansen att bli hjälte. På det viset är det lite idag också i vårat mer civiliserade samhälle. Soldater som deltagit i krig kan bli kallade krigshjältar då de visat mod.

Zeus förvandlar sig till Amfitryon och går i säng med Alkmene som inte anar något. Zeus utnyttjar sin makt utan att bry sig så mycket. Det gör att jag känner ett vis ilska mot honom som gör sådant och även med andra. Att han säger att det skulle vara den sista är svårt att tro då han har ett evigt liv.

”Säkrare, rättvisare, friare” kommer värden bli när Zeus son föds enligt honom själv. Det får vi se om det stämmer efter denna bok.

Zeus talar om människornas dödliga liv och att de är de som äger tiden och verkar vara lite avundsjuk på människornas privilegier att kunna säga t ex den sista och den första. Jag tycker evighet låter långt men lite lockande. Det finns så mycket jag skulle vilja hinna men som blir svårt att hinna med. Dock tycker jag det är lite roligt att Zeus är avundsjuk på detta.

Jag tycker synd om Amfitryon som får sin frus oskuld stulen av Zeus. Alkmene som inte visste något tycker jag inte man kan straffa. I kapitlet får man ett exempel hur en gud kan ingripa i människornas liv.

Kapitel 3
Att ”visdomens cirkel” sluts genom att först ha varit man och sedan kvinna sedan man igen som siaren Teresias varit med om är lite patetiskt då det finns mer visdom än att ha upplevt de båda könen. Även då det är unikt så finns det alltid mer kunskap att hämta.

Amfitryon tänker straffa Alkmene genom att bränna henne på bål p.g.a. hennes otrohet med Zeus vilket är grymt då hon inte visste om något. Men som man kan förstå räddas hon genom att troligen Zeus skickar ett regn som släcker elden. Vad skulle boken vara utan Herakles som inte skulle hinna födas?

Alkmene säger att hon förlåtit Amfitryon och som man sett i första kapitlet är det fortfarande ihop efter 7 år.

Kapitel 4
Hera är arg på Zeus för att han är otrogen. Jag visste innan från andra grekiska berättelser om Herakles att Hera skulle ingripa men inte på det sättet hon gjorde denna gång. Att inte låta Alkmene födda sina barn var något nytt. Om Hera gör fler försök att ingripa i Herakles liv får jag se men jag förmodar det.

Kapitel 5
Av de första meningarna så förstår jag att det handlar om Oidipus då jag känner igen det från andra böcker. Kriget kände jag igen men var inte så säker på varför det uppstått. Man fick nu en bättre förklaring. Det var en mer detaljerad version i denna bok.

Kung Kreon förlorade sin första son under detta krig därför känner jag ännu mer medlidande med honom. Man fick en lite bättre överblick på vad som hade hänt tidigare i detta kapitel som jag tycker var bra.

Kapitel 6
Herkules stammar och verkar inte förstå allt det som händer runt om kring sig. Vilket jag tycker får honom att framstå dum. Han har heller inte fått grep om sin styrka men man förstår att Herakles är en speciell pojke. Herakles lillebror Ifikles är nästan motsatsen till honom, då han är snabb i munnen fast liten och klen.

Kapitel 7
Då Herakles omfamnar Megaria, Kreons dotter, tar han i för hårt och springer sin väg. Han förstår inte varför det kunde göra ont då det enda han ville var att hålla om henne. Detta tycker jag är ett lite sorgligt och tycker synd om Herakles som inte kan kontrollera sin styrka. Det verkar dock som Herakles kommer få fler chanser.

Kapitel 8
Alkmenes och Amfitryons relation har svalnat lite då barnen kommer i vägen. Så blir det nog ofta i relationer när barn föds och tar mer uppmärksamhet. Men de verkar fortfarande hålla ihop.

De två ”flammorna” är i staden och det känns som att Herakles kommer att komma i kontakt med dem, mer än att bara se deras konster.

Kapitel 9
De två flammorna var Kastor och Polydefkes som också är söner till Zeus vilket betyder att de är släkt med Herakles. Zeus visar igen att han varit otrogen och gjort människor med barn, i detta fall med drottningen Leda och mot hennes egen vilja.

Kapitel 10
Tidigare har Herakles och Ifikles haft olika lärare och nu Kastor. Han lär dem en viktig sak i slutet som jag tror kommer ha en större betydelse. Att man bara dödar de som försöker döda en. Kastor såg också att det var Herakles som hade chansen att bli hjälte och den som många kommer vilja döda. Detta ger en liten ledtråd om vad som kan hända i Herakles liv framöver.

Kapitel 11
Megaria och Herakles har planer på att en dag gifta sig vilket inte var så överraskande. Alkmene är orolig över Herakles styrka och undrar om gudarna gett honom en förbannelse eller gåva. Det verkar som att man snart kommer att få reda på detta.

Kapitel 12
Jag tycker synd om Herakles som slår sin lärare så hårt så att han dör efter att han själv blivit slagen av läraren. Han kan inte kontrollera sin styrka och ser sina händer som något farligt vilket är tragiskt. Herakels ålder är man inte så säker på men han verkar fortfarande inte vara så gammal.

Kapitel 13
Här dyker det upp en annan historia jag känner till sedan tidigare. Det är om Zeus möte med Europa som han också skaffar barn med.

Man får veta att Herakles är 12 år vilket var äldre än vad jag trodde. Han straffas med att få tjäna staden som herde i bergen i sex år. Detta tycker jag var ett bra straff. Bättre än piskning eller annat fysiskt straff. Uppe i bergen hinner han säkert mogna.

Kapitel 14
Det är lite sorgligt att Herakles måste lämna allt han håller kärt och hur han kommer att få det upp bland bergen får man se. När han kommer tillbaka så kommer han vara runt 18 och alla kommer att vara äldre. Man får hoppas att Megaria inte har blivit bortgift eller hittat någon annan tills Herakles är tillbaka.

Kapitel 15
Om inte herdarna på berget skulle tagit emot Herakles skulle han fått leva i en grotta vilket skulle varit grymt om han skulle vara där i 6 år men så blev det inte. På kvällarna när de äldre roar sig med armbrytning så anar jag att snart kommer Herakles att få vara med. Det fick han också men är tydligen inte tillräckligt stark för att vinna över de vuxna. Jag fick känslan av att Herakles var starkare men han är fortfarande bara 12 år.

För att underlätta sin längtan till sin familj och Megaria dricker han sig berusad vilket jag inte ser som något bra. Något positivt är att han verkar fått lite bättre kontroll på sin styrka när han fått mjölka getter.

Kapitel 16
Beckanterna dyker upp och en av kvinnorna var hans mor. Hur det gick till vet man inte säkert. Herakles ser detta. Hans första kärlek vilket jag tolkar som hans mor har svikit honom. Då de pratar om hans andra, som jag tror är Megaria. Varför Herakles mamma var där och varför hans första kärlek svikit honom är lite osäkert men jag tolkar det som att han blivit besviken på hans mors deltagande i Beckanterna då han ville kunna göra henne stolt och vara hennes hjälte, inte vild och galen som hon blivit för tillfället.

Kapitel 17
Herakles saknar sin familj och speciellt Megaria och funderar på om de saknar honom och om kärleken fortfarande kommer finnas kvar när han kommer tillbaka. Det är inte så underligt att han känner så.

Kapitel 18
Ett får ska väljas ut för att stilla vargarnas hunger och Herakles får i uppgift att välja ut ett offer. Herakles kan inte välja förrän han druckit sig berusad och tar då det första bästa. Jag tycker synd om Herakles då han har svårighet med denna uppgift. Som framtida hjälte vill han hellre jaga rätt på vargarna än att ofta fåret

Kapitel 19
Alkmene besöker Herakles, men han kan inte riktig se henne som han tidigare gjort. Tragiskt då han inte vill se sin mamma på det sättet som han gjorde när han såg henne med Beckanterna.

Han får även en present från Megaria som jag tyckte var finurlig. Herakles kommer nog få det lite lättare på berget.

Kapitel 20
Herakles är nu 15 år och lyckas nu slå alla han möter i armbrytning. Han börjar nu förstå sin speciella styrka vilket jag tycker är roligt. Halva tiden på berget verkar ha gått.

Kapitel 21
Bergtagen som är Herakles närmsta vän uppe på berget berättar att han var förälskad i Euridike som var Kung Kreons hustru och att orsaken till att hon hängde sig var att hon aldrig älskade Kreon utan honom, vilket förklarade lite om hur hon kunde lämna sin man. Dock inte hur hon kunde lämna sin dotter Megaria.

Herakles är 18 år och kommer snart att få komma tillbaka till staden. Herakles vill gifta sig med Megaria och skaffa barn och det är vad jag tror kommer hända om hennes far går med på det.

Bergtagen dör men då hans älskade finns i dödsriket och väntar på honom tycker jag det inte är så sorgligt för honom utan mer för Herakles som kommer att sakna honom.

Kapitel 22
Herakles ristar in Bergtagens namn på trädet där Euridikes namn tidigare skrivits så att deras hemliga kärlek blev synlig vilket jag tycker är en fin gest.

Kapitel 23
Herakles får äntligen komma hem igen men på vägen möter han på 7 soldater som är på väg att hämta in skatt från hans stad och hotar med att skär av 100 näsor och öron på de vackraste flickorna i staden om de inte gjorde det. Herakles slår ner dem alla då de går till attack mot honom. Han skär av deras näsor, kanske för att Magaria är en av dem som skulle kunna få sin näsa avskuren. Jag tycker inte det var rätt att skära av näsorna på dem men att försvara sig.

Kapitel 24
Alla välkomnade Herakles tillbaka och var glada. Herakles återser Megaria som har väntat på honom vilket gör mig glad för Herakles skull. Men för att få gifta sig med henne behöver han hennes fars tillstånd. Att han är 18 år och hon 17 med planer på att gifta sig visar att de är mycket tidigare med familjebildning än idag. Det är svårt att se Herakles som en artonåring, om han levde idag, då han kroppsligt känns äldre.

Kapitel 25
Ena stunden är man en hjälte och den andra ett hot verkar det som, då Herakles först hyllas för att skurit av näsorna på männen och sedan betraktad som en förbannelse, då de hotar att anfalla. Amfitryon dog under en sammandrabbning vilket troligen kommer att leda till en viss sorg.

Kapitel 26
Det är sorgligt att se hur Alkmene tar farväl av sin man och tänker tillbaka på hur de haft det. Här kommer Herakles händer upp igen som verkar komma då och då. Han är fortfarande rädd för vad de kan göra.

Kapitel 27
Det visade sig att Megaria har en lillasyster som deras mor tydligen också lämnade. Herakles får till slut Megaria och Ifikles får hennes lillasyster. Om de var förälskade innan vet jag inte.

Kapitel 28
Alkmene känner sig ensam och övergiven, men hon verkar fortfarande vara en stark vacker kvinna. Troligen är hon lite över 30 år då hon fick barn tidigt vilket är ovanligare idag.

Kapitel 29
Jag känner en glädje för Kreon som haft det svårt i sitt liv med sina söners och frus död men nu får han sina döttrar bortgifta och troligen snart barnbarn som kan trygga tronen.

Kapitel 30
Det blev många barnbarn. Under ett krig visar Herakles sin styrka igen med också hans grymhet som verkar dyka upp då han slåss.

Kapitel 31
Herakles verkar fortfarande inte veta att hans far är Zeus. Åter nämns Herakles händerna, som ena stunden kan döda och den andra smeka så ömt.

Kapitel 32
Herakles är berusad och efter Teresias ord om att ”hans far var hans far, fast ändå inte” börjar han ifrågasätta alla som älskar honom och tror det värsta. Han tar död på sina tre söner som är fruktansvärt. I andra berättelser så var det Hera som gjorde Herakles vansinnig men hittills ser det mer ut som att det är vinet och Herakles anlag att döda som är orsaken.

Kapitel 33
Att det ingår i en faders rätt att döda sina barn är hemskt och som tur är, är det inte så idag där vi lever. Det verkar framgå att det är vinet som är orsaken till morden. Magaria hatar Herakles nu och har all rätt till att göra det. Det han gjort går inte att glömma bort.

Kapitel 34
Barnen begravs nära eldstaden så att de inte ska frysa tycker jag var fint och så är barnen nära en också.

Kapitel 35
Herakles sörjer och har stor ångest för det han gjort, vilket han bör ha. Man tycker synd om honom samtidigt som man hatar honom för vad han gjort. Det verkar som att hans stora äventyr börjar snart.

Kapitel 36
Herakles åker till Delfi för att få råd av oraklet. Jag hoppas att han ska få ordning på sitt liv igen och bli en riktig hjälte.

Kapitel 37
Hos oraklet i Delfi får han i uppgift att göra allt kungen av Mykene bad honom göra. Detta känner jag igen som början till Herakles tolv stordåd.

Kapitel 38
Det kan inte vara lätt att vara Herakles då omvärlden ser honom som en barnamördare och man får hoppas att han kan förbättra sitt namn igen.

Kapitel 39
Magaria är med barn, troligen med Herakles, men är helt förstörd över hennes barns död. Jag har svårt att tro att de kommer kunna leva tillsammans igen även då hon fortfarande visar en viss kärlek till Herakles men kan inte förlåta honom.

Kapitel 40
Herakles verkar fortfarande betraktas som en hjälte trots det han har gjort vilket förvånar mig lite. Även då han har besegrat fiender så borde det dåliga han gjort överträffa detta. Hjältar bör inte ha blod på sina händer, speciellt inte sina barns. Men hittills har inte hans riktiga stordåd börjat.

Kapitel 41
Det känns som om stämningen i boken är lite ljusare nu när Herakles och Iolaos, Ifikles son, ska ge sig iväg. Det finns ett hopp om att det kommer bli bra.

Kapitel 42
Evristeas som var den kung Herakles skulle tjäna är släkt med Herakles på sin moders sida denna gång. Varför Herakles sprider sorg istället för glädje, som han undrar över, vet jag inte. Han borde inte behöva göra någon illa men någon mörk kraft får honom att göra det mot hans vilja. Den mörka kraften nämns ibland då Herakles inte förstår hur han kunnat göra det han gjort.

Kapitel 43
Vad gudarna ville med Herakles vet han inte och jag vet bara att Zeus ville att han skulle göra världen ”säkrare, rättvisare, friare”.

Kapitel 44
Herakles upplever sin sista dag som en fri man men är fortfarande glad då han vet han ska till sina föräldrars hemland. Han får sin första uppgift som om jag inte minns fel är att besegra ett stort lejon.

Kapitel 45
På vägen mot lejonet berättar Herakles för en äldre man om vad han gjort och att det var ”sorgen” som fick honom att döda sina söner. Vad det var han hade att sörja över förmodar jag är vad han har gjort mot andra och de som han har förlorat. Jag tycker att den glädje som hans fru och barn gav borde tagit död på den sorgen. Han borde varit lycklig och det verkade han också vara tills han dödade sina barn. Därför tycker jag ”sorgen” inte var en bra anledning.

Kapitel 46
Herakles dödar lejonet och tar det tillbaka till Mykene. Då han ger Lejonets klor till Koperus, som är kungens ombud, med orden: ”utifall du blir trött på att slicka din kung, så kan du klia honom istället”. Av detta stycke kunde jag inte låta bli att dra på läpparna. Att kungen inte gillar Herakles och att han inte gillar honom är tydligt.

Kapitel 47
Nästa uppdrag blir att döda en hydra. Det märkliga här är att de säger att ingen har sett odjuret och överlevt, fast ändå veta att det är en hydra. Efter att ha besegrat hydran och lejonet har han blivit mer och mer en hjälte. Dock säger Evristeas att uppdraget inte räknas men jag anser ändå att detta är ett av hans viktigaste hjältedåd då det blir en säkrare värld utan hydran.

Kapitel 48
För att fånga älgen i hans tredje uppdrag, följde han efter den tills älgen tröttnade. Jag anser inte detta som ett hjältedåd då det inte var så farligt men fortfarande en svår uppgift och jag har svårt att tro att man kan följa en älg i flera månader utan att tappa bort den. Älgen borde förflytta sig snabbare än Herakles.

Kapitel 49
Herakles har inte delat säng med en enda kvinna sedan Megaria vilket är duktigt av honom och han har fortfarande en saknad efter henne. Fjärde uppdraget blir att fånga ett stort vildsvin vilket inte verkar ha varit så svårt jämför med de tidigare.

Kapitel 50
Hjärnan är bra att ha och den verkar inte Herakles använda alltid vilket troligen är orsaken till de illdåd han begått. Nu när han ska göra rent kung Augias stall och dalen kommer han på idén att använda floderna som flöt i närheten till att spola rent allt. Dock då all skit försvann någon annanstans och påverkade andra negativt var det inget hjältedåd enligt mig men han klarade uppgiften. Evristeas godkände inte uppdraget, men för andra anledningar.

Kapitel 51
Tidigare har man inte tänkt på att Herakles behöver pengar för att leva men nu när kungen dragit in detta så är han som alla andra i behov av pengar. Han löser detta genom att slå vad om saker. Dock tycker jag att han borde lyckas skaffa något bättre jobb med hans styrka t ex bära tunga föremål. Han klarar ytterligare några uppdrag men det börjar bli lite som en vana nu.

Kapitel 52
Herakles ska hämta ett gyllene bälte från drottningen Hippolyte av Amazonerna där det är kvinnorna som styr och krigar, alltså inte det vanliga patriark samhället. Där får han känslor för deras drottning vilket är ovanligt då Herakles inte haft några känslor för några kvinnor sen Magaria. Dock slutar det inte bra, Herakles tar bältet men efter en strid. Då detta uppdrag var mer stöld än bra för världen så tycker jag inte det var ett hjältedåd.

Kapitel 53
Här beter sig Herakles mer heroiskt tycker jag då han räddar en flicka från ett monster utan att vara tvungen att göra det. Alltså inget uppdrag som tidigare.

Kapitel 54
Folk utmanar Herakles och han blir ibland tvungen att slå folk så illa att de dör eller blir krymplingar för resten av livet. Då han egentligen inte vill detta, men anses vara en ”kruka” annars, går han med på det. En riktig hjälte tycker jag borde kunna leva med att bli kallad kruka för att undvika att skada andra i onödan.

Kapitel 55
Det börjar bli så många rykten om Herakles. Andra börjar berätta för honom vad han har gjort och detta är lite absurt då det borde vara Herakles som berättar. De ville förmodligen ha den uppmärksamheten man får då man berättar något spännande.

Kapitel 56
Herakles har fortfarande inte blivit en bättre människa snarare en värre då han dödar som om det vore en vana. Han slår till en yngling så hårt att han dör bara för att ynglingen råkade spilla några droppar vin på honom.

Kapitel 57
Nu har Herakles gått för långt! Han stjäl mat från oskyldiga bönder och våldtar de kvinnor som kommer i hans väg. Jag tycker synd om dem. Jag hade ett hopp om att allt kommer att bli bra med det är svårt att tro det nu.

Kapitel 58
Atlas som bär upp himlavalvet anser att det är hans mening med livet. Herakles håller inte med om detta då han ser det som slaveri då han är tvungen till det. Att veta vad sin mening i livet är måste ha vara en lugnande känsla. Dock är Atlas uppgift kanske inte den roligaste men ytterst viktig.

Kapitel 59
Herakles får ta över Atlas plats att bära upp himlen och fick känna på vad meningen med livet innebar. Samtidigt fick Atlas sin frihet tillbaka för en stund och får känna på dess njutningar. Både frihet och mening är viktigt och det är ett svårt val vad som är viktigast då mening med livet kan vara skönare än friheten att kunna förflytta sig var man vill. Fick man båda skulle det vara optimalt.

Kapitel 60
Det sista uppdraget blir att gå ner i underjorden för att hämta dess väktare Kerberos. Ett dumt uppdrag enligt mig då odjuren bör hållas borta från mänskligheten.

Kapitel 61
Att ha sett underjorden som Herakles gjorde måste vara ha varit en speciell syn, liknade en människa som såg himmelriket och därefter fick komma tillbaka igen. Dock verkar deras liv efter döden vara mer dystert är vårat om man ska jämföra med himmelriket. Skillnaden är att man vet där att det finns en andra sida.    

Kapitel 62
Efter vistelsen till dödsriket tappar Herakles lusten och ser ingen mening då man, vad man än gör, till slut blir en skugga. Att välja mellan att bli en skugga i underjorden eller bara brytas ner till jord är en klurig fråga. Man vill inte försvinna men att leva som en skugga för evigt är inte så lockande.

Kapitel 63
Herakles reser hem igen och jag har en förhoppning om att Herakles kommer finna frid.

Kapitel 64
Det blir en fest och alla verkar vara glada. Herakles säger att han ska stanna där men jag tror inte han kommer kunna motstå äventyren som får honom att känna mening.

Kapitel 65
Megarias kärlek till Herakles är borta och efter att han har slagit henne förstår han hur lågt han har sjunkit. Herakles har tidigare haft ett hopp om att allt skulle bli bra men nu slogs hans sista hopp ut.

Kapitel 66
Som jag trodde ger sig Herakles sig ut på vägarna igen men nu nöjer han sig med att slåss för kungar som en legosoldat. Han mördar och våldtar och beter sig mer som er barbar än en hjälte även då folk fortfarande ser honom som en. Det känns som Herakles tid snart är ute då nya hjältar har kommit.

Kapitel 67
Herakles deltar i en pilbågstävling och man anar redan innan att han kommer vinna vilket han gör. Dock ville inte Iole, dottern till kungen som var priset, ha Herakles då han var en barnamördare och det tycker jag inte heller hon ska behöva. Hon är ung och förtjänar en bättre man.

Kapitel 68
Genom att slänga ner kungens son ner för en klippa visar Herakles åter sin grymhet.

Kapitel 69
Herakles tar sig till Delfi för att få hjälp med sina bölder. De säger att gudarna vill att han ska lära känna sig själv men det har inte gått så bra hittills men jag fortsätter hoppas att det kommer att gå bra. Herakles skulle helt klart behöva någon slags psykolog att prata med eller en annan man som Bergtagen som kan prata honom till rätta.

Kapitel 70
Tre år tjänar han hos drottning Omfales där hans sår läker. Herakles ger tre barn åt henne fast det verkar inte finnas samma kärlek till dessa barn som de han hade först.

Kapitel 71
Herakles förlåter sig själv för det han har gjort och tänker börja känna sig själv som en människa och inte som den person de andra personerna beskrivit honom som. Herakles verkar ha fått frid igen.

Kapitel 72
Herakles gifter sig med Dieaneira och tänker bli en bra far denna gång. Dock så klarar han inte av att sitta hemma och ger sig ut igen och dödar och våldtar. Han har tydligen inte lyckats.

Kapitel 73
En kentaur försöker bestiga Dieaneira men Herakles dödar denne med en pil. Kentauren viskar till Dieaneira att ta hans blod och säd och om Herakles försöker lämna henne använda detta. Från andra böcker så vet jag att det är av detta han senare kommer att dö av.

Kapitel 74
Åter visar Herakles sin grymhet då han reser tillbaka för att hämta Iole som inte ville ha honom för att kunna bestiga även henne. Döden närmar sig.

Kapitel 75
Herakles sliter upp sin hud när han försöker få av den insmorda manteln. Hans kropp brinner av smärta och han bränner sig på bål för att komma ifrån den. Herakles kommer till elden som han sade att han skulle göra (s.87). Om detta är sorgligt eller inte är svårt att bestämma efter allt vad Herakles har gjort. Det är synd om Herakles som alltid har velat göra gott men tyvärr inte lyckats med det.

Kapitel 76   
Efter sin död växer Herakles ännu mer. Livet går vidare utan honom och kanske blir världen säkrare då ingen mer kommer att kunna bli skadad av honom och hans eget lidande upphörde.

  1. Under läsningen citerar du något som du tycker är viktigt för berättelsen och/eller berör dig på något sätt: något som gör dig förbryllad, glad, arg, chockerad eller fångar ditt intresse. Gör ca tre citat. Förklara på vilket sätt citaten är viktiga och varför du väljer dem. Exempel: vad tänker/känner du? Vad får dig att tänka så?

”Om en gren är sjuk på ett träd, tar vi bort den. Det har ingen betydelse om det är en ung gren. Om man vill rädda trädet, måste man offra några sjuka grenar. Om en pojke vid tolv års ålder kan döda, vad kan då samme pojke tio år senare göra?” (s.75)

Här är Herakles under sin rättegång. Det är hemskt att tänka sig att avrätta en 12 åring som under en kort sekund råkat slå någon tillräckligt hårt för att denna ska ha stupat. Denna pojke som fortfarande har så mycket han inte upplevt. Efter att ha läst boken kan man se vad denna ”gren” lyckats åstadkomma och om Herakles bra gärningar balansera ut de dåliga är svårt att avgöra.  Liknelsen i citatet med sjuka grenar som behövdes tas bort för att rädda trädet var speciell och ett fyndigt sätt att beskriva det på.

”Ju starkare man är, desto ömmare kan man vara” (s.89)     

Så sade Bergtagen till Herakles. Detta är lite paradoxalt men ändå inte. Den som är stark kan ”reglera” sin styrka mer än andra. Skillnaden mellan sitt starkaste och svagaste är alltså större. Detta var ett av Herakles problem att han inte kunde reglera sin styrka. När han var på berget så tyckte man fortfarande om Herakles.

”De kvinnor som kom i hans väg besteg han lika självklart och hårdhänt som om de vore hans fiender. Lika självklart lämnade han dem efter sig. Det var änkor, unga jungfrur och vid enstaka tillfällen även yngre pojkar” (s.247)

Detta är nog det stycket i boken som får mig att tycka illa om Herakles allra mest. De lever i en annan tid men det är fortfarande inte försvarbart för en ”hjälte” att göra något sådant. Herakles beter sig som ett monster ibland. Det gör mig chockad, arg och besviken. ”Säkrare, rättvisare, friare” skulle värden bli inte tvärt om.

  1. När du läst färdigt boken har du en helhetsuppfattning om boken. Jämför med dina första förväntningar! Skriv!

Boken har helt klart lärt mig något om Herakles. Hans barndom kände jag tidigare inte till och inte heller vilka andra personer som levt innan och under hans tid. Att möta hans familj och släkt och vad som mer hände i detalj har varit spännande. Hans tolv stordåd var med fast de var inte det som var spännande och inte allt för detaljerat beskrivna heller. Men detta var inte det viktiga i boken. Utan det var Herakles strävan att bli hel som var det intressant.

De reflektioner som gjordes av Herakles i boken och de visdomsord Herakles fick har jag tagit till mig. Även då jag inte tyckte om det Herakles gjorde alltid, så var det som sades bra och kommer finnas kvar i mitt minne. Det som berörde mig mest var Herakles grymhet som man inte fått se i andra kortare versioner jag läst. Bokens språk och dess beskrivningar var bra trots dess våldsamma inslag ibland.

Under hela boken har man haft hoppet att Herakles ska få ordning på sitt liv och under läsningen blir man mer och mer besviken på honom. Boken berörde helt klart och gav en helt ny bild om Herakles. De illusioner man haft från sin barndom krossas. En ny bild växte fram som man egentligen inte vill ha.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *