Skolutflykt till Lysekil
Detta en samling uppgifter från vår skolutflykt i början av gymnasiet (år 1) till Lysekil. Lysekil ligger vid västkusten. En kombination av att lära känna klassen bättre och utforska västkustens biologi (Lysekil och Tjärnö) som en del av kursen Biologi A. Vi åkte bland annat på sälsafari vid Lysekil och gjorde olika tester på vattnet. Vi fick även utforskade djurlivet vid stranden vid Tjärnö . Detta gjordes i grupper.
Lysekil: Sälsafari, Tjärnö, utforska klorofyll, plankton och havsklippor vid västkusten
Sälar
Sälar är ett däggdjur och ett av havets rovdjur. Det finns 33 arter som indelas i tre familjer, valrossar, öronsälar och öronlösa sälar. I Sverige är de vanligaste arterna knubbsäl, gråsäl och vikare, dessa arter igår under öronlösa sälar. Det beräknas finnas runt 14 000 knubbsälar på västkusten och trenden är att de ökar.
Eftersom sälarna är däggdjur behöver de komma upp till ytan och andas ibland. De kan stanna under vattnet i över 20 minuter och dyka ner till 100 meters djup. Deras kroppar är pälsklädda och strömlinjeformade så att de lätt ska kunna röra sig i vattnet, de kan komma upp i en hastighet av ca 35 km/h i vattnet. För att klara kylan har de ett tjockt fettlager (späck). Späcket fungerar även som ett näringsförråd under parningsperioder för hannarna och för honorna under digivning.
En säl kan bli upp till 35 år. Från att en säl är könsmogen vid 3-4 års ålder får den en kut per år. Några anledningen till att sälen kommer upp på land är för att födda och dia. Ibland kan man se dem ”sola” sig på klippor.
Knubbsälarnas kut föds under midsommaren på kobbar och skär längst kusterna. De diar fett mjölk från sin mamma de första veckorna men till skillnad från vikare och gråsälen är gråsälens kut redo att gå i vattnet snart efter födseln. Eftersom ungen kan följa med sin mamma vid jakt förlorar inte mamman lika mycket i vikt under diningstiden som andra sälar där ungarna måste dia en längre tid. Knubbsälar äter en varierad kost, där upp till 30 fiskarter kan ingå.
De största hoten mot sälarna idag är miljögifter som PCB vilket de får i sig genom födan och anrikas i deras fettvävnader, vilket kan orsaka förändringar hos deras binjurar och igenväxt av honornas livmoderhorn. Detta gör så att deras immunförsvar och deras reproduktionsförmåga försämras.
Stranden vid Tjärnö
Arter:
Nätsnäcka – har ett nätmönstrat snäckskal. Och en snabel vilket betyder att den är ett rovdjur. Om den inte har snabel så är den en växtätare.
Sandräka – är platta upp till för att de ska kunna gräva ner sig i sandbotten. Den anpassar sin färg efter sandbotten.
Tångräka – cylinder formad
Sandmask – gräver ner sig i sanden i en U-form. Var 45 minut går det upp för att lämna avföring, som består till mesta del av sand. De blir spagetti liknande högar. Den får ungefär i sig 25 kilo sand per år.
Sandkrabba – när dem är små har de vita fläckar och när de blir större får de bruna nyanser. Man ser dess kön genom att se hur bred stjärten är. Honans är en större triangel för att de har ägg där, medan hannens är mer spetsig.
Spindelkrabba – Bor i ålgräset
Ålgräs – är det vanligaste sjögräset.
Tångsnälla – är anpassad och ser ut som ålgräset där den också bor. Tångsnällans mun är som en pipett där den kan suga upp smådjur. Den är släckt med kantnålsfiskar och sjöhästar.
Rödspotta – är en plattfisk. När den är som störst är den lika stor som ett dasslock.
Sandstubb – den lever i ca ett år och under den perioden förökar den sig och dör sedan. Den är familj med stubbar och bultar.
Strandsnäcka – är en vanlig art i Strandviken. Den har som ett lock inuti i snäckan så att den kan stänga om sig. När den dör blir den uppäten av bakterier eller andra djur. När skalet har blivit tomt kan någon eremitkräfta ta över skalet.
Eremitkräfta – växer och byter skal.
Stospigg – den har tre taggar på ryggen och en ryggfena som kännetecken.
Simpa – det finns många olika arter av den. När den blir hotad spärrar den upp gällocken för att visa sig större.
Röd brännmanet – har nässelceller. Ovanpå nässelcellerna finns det giftpilar som tränger in i huden och bränner. Nässelcellerna sitter på munarmarna och bränntrådarna. Brännmanetens ovansida bränns inte. Brännmaneten kräver höga salthalter för att överleva. Den äter plankton och fisklarver.
Hur ser Strandviken ut under de olika årstiderna?
Vinter – på vintern är det låg aktivitet i vattnet. De som klarar sig bäst är de som har grävt ner sig i sandbotten. De gräver ner sig för att skydda sig mot rovdjur, strömmar, vågor och temperaturerna. Vintern 2009-2010 var det en kall vinter som gjorde att vattnet frös ända ner till botten. När det är under tio grader så lever fiskarna på 20 meters djup.
Vår – på våren eller försommaren kommer alla arter tillbaka som larver.
Sommar – under sommaren växer alla arter sig stora. Strandräka och stubb kommer till Strandviken för att bo där över sommaren. Det är mycket hög aktivitet och arter parar sig.
Höst – Fiskarna fortsätter att växa och rovdjur som torsk kommer in på nätterna för att äta.
Visning och föredraget, vad lärde ni er? (Tjärnös marinbiologiska centrum)
Under visningen och föredraget fick vi lära oss om Sven Lovén centrum för marina vetenskaper. Vi fick träffa några från Stockholms Universitet och en elev berättade om sin forskning om fosfor. Martin Larsvik som jobbar som informatör på Centrumet höll ett föredrag om själva centret, vilka som jobbade där och vad de höll på att forska om. Martin visade oss också runt i centret.
Det hela började med Martins föredrag och historien om centret. Centret fick sitt namn efter Sven Lovén som anses vara grundaren av den marina zoologin i Sverige. Sven är mest känd för sina arbeten om blötdjurens embryonalutveckling.
Därefter berättade Martin att det var 65 personer som jobbar på centret. 45 av de jobbar som forskare och 20 som assistenter eller inom service. Centret är inriktad på levande organismer och är uppdelat på fält- och labstudier. Martin nämnde några exempel på projekt från centret dessa var; undervattensdokumentation av djupa bottnar, biologiska effekter av havsförsurning, undersökning av djur som äter döda valar.
Martin berättade sedan lite fakta om området runt om Tjärnö. Han berättade att Nordsjön är väldigt grund men att vid Norges kust är det djupt. Vid Norska Rännan kommer saltvatten in från Atlanten till Östersjön. Salthalten vid rännan ligger på 37‰. Det finns ungefär 200 arter runt Lovéncentret och de som lever djupt ner behöver saltvatten och gör att de bara bor där. Det sista Martin berättade om var Kosterhavets nationalpark som är Sveriges första nationalpark med marint fokus. Nationalparken är en brukad nationalpark vilket menas att fiske och turism är tillåtet. Nationalparken är ungefär 400km² det gör den till Sveriges femte största.
De från Stockholms Universitet berättade om deras forskning om fosfor och lite om deras universitet och deras linjer. Till exempel har Stockholms Universitet den ända linjen med akvatisk ekologi som inriktning. De berättade också att Östersjön innehåller mycket fosfor vilket leder till blomning av cyanobakterier.
När de hade pratat klart visade Martin oss runt. Han visade oss ett speciellt hus där de håller på att forska om en ny färg som inte sjötulpaner trivs att sitta på och som inte skadar havet. Martin visade oss undervattensfarkosterna som de använder i undervattensforskningar. De skulle snart köpa en femte och de kostar ungefär 4 miljoner styck. Till sist fick vi se akvarierna där de har byggt upp olika djup så man kan se vilka djur som bor på de olika djupen. Det fanns också ett klappakvarium där man kunde känna på olika djup, ett exempel är sjögurka.
Vilka slutsatser kan man dra av havsklippan där vi var (Lysekil)?
Vi kan se att klipporna är mörka, näst intill svarta, där vattnet möter klipporna och gulorange högre upp. Detta är på grund av att bakterier som sätter sig på klippan som kallas Svart bältesbakterie. Dessa ingår i gruppen blågrön bakterier. Det finns troligen också saltlav som finns från högvattnets övre gräns och så långt vågornas stänk når. Även dessa är svart färgade. En annan art som finns är strandorangelav som bildar gulorangea fläckar på klipporna där vågorna har fuktat ner. Den växer oftast ovanför saltlaven. Områden ditt inte havsvattens når och har möjlighet att salta ner trivs vanlig vägglav som och är en gulorange till färgen. Alltså drar vi slutsatsen att det är mestadels lavar och bakterier som trivs på havsklippan där vi var och att de lavar som klarar salt växer närmare vattnet.
Klorofyll A (experiment på vatten från Lysekil)
V1= Volym av etanol i ml (10ml)
V0= Volymen av filtrerat vatten i liter (1 liter)
e= Kyvettlängd (15ml)
Värde 665= 0,013
Värde 750= 0,010
A665K= A665– A750 = 0,013- 0,010= 0,003
C klorofylla= 296* A665K *V1/ V0* e = (296*0,003*10)/ 1*15= 0,592 = 0,6 mg/m3