Uppgiften var att läsa Lila hibiskus (Purple Hibiscus) av Chimamanda Ngozi Adichies och skriva analyserande blogginlägg om boken och svara på frågor.
Av: Emma Wikström
Lila hibiskus – blogginlägg
Lila Hibiskus – ett första intryck
Lila Hibiskus – Språk, teman och karaktärer
Blogginlägg 2 (v 49): Hur är språket (citera) och berättarperspektivet? Vad finns det för teman och och motiv i berättelsen? (citera) Vilken karaktär har du fastnat för och varför?
Nu har jag läst mer än hälften av Lila hibiskus och den har vuxit en hel del i mina ögon.
Boken Lila hibiskus är skriven i jag-form men det känns som om den nästan lika gärna kunde vara skriven i tredje person då Kambili, huvudpersonen, inte berättar särskilt mycket om vad hon tänkte och kände i olika situationer utan istället till större delen beskriver vad som hände runt henne. Detta skulle inte jag säga är så vanligt bland böcker skrivna i jag-form då de flesta författare väljer att skriva i jag-form för att just kunna visa huvudpersonens inre på ett annat sätt. Men det var ingenting jag reagerade på direkt men jag blev lite överraskad när jag märkte att den var skriven i jag-form.
När jag började läsa reagerade jag inte på att hon skulle använda språket på något speciellt sätt förutom att hon hade med en del ord på igbo som är det språk som talas i Nigeria utöver engelska. Att författaren har med ord på igbo tycker jag ger en mer realistisk känsla för det Nigeria Kambili befinner sig i. Senare i boken reagerade jag dock på några formuleringar som jag tyckte var speciella. En mening som jag speciellt tänkte på men tyvärr inte hittade nu i boken och därför inte kan citera exakt gick ungefär: “TVn lät som när sand faller på papper.” Jag märkte då att jag först behövde skapa en bild av sand och papper och sedan tänka ihop hur det skulle kunna låta och sedan applicera det ljudet på TVn. Det är inte självklart hur sand som faller på ett papper låter men de flesta kan ändå tänka sig hur det skulle kunna låta. På detta vis har jag märkt att Adichie skapar massvis av bilder hos läsaren men till skillnad från många andra författare är inte dessa bilder alltid självklara och låter därmed läsaren aktivera sin fantasi.
Ett tema som finns i boken är identitet och uppväxt. Ett tydligt motiv av detta är Kambili som har varit väldigt “instängd” i hennes hem med normerna och strukturerna som råder där vilket har gjort att de är i stort sätt självklara för henne. Detta eftersom hon har inte haft så mycket att jämföra med då hon inte brukar vara hemma hos vänner eller hos andra familjer med barn. När Kambili och hennes bror sedan bor hos sina kusiner ett tag får hon se en annan verklighet som är mycket olik hennes egen vilket påverkar henne mycket. Under första middagen hos sina kusiner beskrev Kambili det som: “Alla pratade i ett kör, ofta i munnen på varandra. Hemma pratade vi bara när vi hade något bestämt att säga, särskilt vid middagsbordet, men mina kusiner verkade bara prata och prata.” (s. 113) Alla ungdomar börjar på ett eller annat sätt “bryta sig loss” från sina föräldrar och börjar forma sig själva som vuxna individer. Kambilis resa blir dock lite mer omtumlande då hon inte har så mycket erfarenhet om vad som finns utanför familjen.
Ett annat viktigt tema som finns är våld i hemmet som hela tiden finns i bakgrunden av berättelsen. Det syns mest i form av hennes relation till hennes pappa som är den som misshandlar. Att hon kommer från en sådan miljö gör det ännu svårare för henne att forma sig själv då pappan har så mycket makt i familjen. Kambili verkar inte (ännu i alla fall) tänka i dessa banor om att “bryta sig loss” eller forma sig själv utan vet eller har accepterat att det är hennes pappa som kommer bestämma mycket över hennes liv. “Jag hade aldrig ägnat en tanke åt universitet, var jag skulle gå eller vad jag skulle studera. Det skulle Papa bestämma, när den dagen kom.” (s. 23)
Sedan finns det även flera andra teman som religion, vad som är gott och ont och fler.
Det är flera karaktärer jag har fastnat för faktiskt och några av dem är Kambilis faster Ifeoma, hennes pappa och hennes bror Jaja. Det som jag tror är gemensamt för de karaktärerna är att det känns som om de alla har tidigare händelser i deras liv som påverkar hur de agerar nu som läsaren inte får veta om. Det gör att läsaren inte riktigt kan förstå varför de handlar som de gör vilket i alla fall väcker mitt intresse.
Lila Hibiskus – En stark scen, budskap och om jag skulle rekommendera boken
Beskriv en stark scen som du fastnade för (sidhänvisa). Vad tror du författaren vill ge dig för budskap? Kan du rekommendera denna roman till en vän? Motivera.
Nu har jag läst ut Lila Hibiskus och ska skriva ett sista blogginlägg.
Jag har svårt att bestämma vilken scen jag fastnade mest för och jag står mellan två som båda är starkt kopplade till Kambilis personliga utveckling. Men den jag nu väljer var i mitten av boken ungefär (har redan lämnat tillbaka boken och kan därför inte sidhänvisa) och det var här någonstans jag tydligt märkte att det hände saker med Kambili. Under den scenen går Kambili ut på sina kusiners veranda och tittar på sin farfar medan han utför någon religiös ritual naken. Kambilis farfar är inte kristen som hennes familj utan utövar en traditionell religion som hennes pappa tar starkt avstånd från. När Kambili då medvetet ser på sin farfar när han utövar sin religion och gör detta naken bryter hon mot att man inte för se på en annan naken människa och dessutom tar hon inte avstånd från den religion som hennes pappa så tydligt föraktar. Jag kommer ihåg att jag reagerade på flera beskrivningar i den scenen som skapade en speciell känsla som gör att jag tycker att scenen blev väldigt stark. Den känslan i den scenen tyckte jag heller inte återkom i boken vilket gjorde scenen ensam i sitt slag.
Det finns flera budskap i boken och beroende på vad man letar efter eller var någonstans man är i livet tror jag att man hittar olika budskap så som i alla böcker. Ett budskap tycker jag ändå tydligt finns runt uppväxt. Hela boken rör sig runt en bit i Kambilis liv som påverkar henne mycket och framförallt på grund av att hon får se en annan verklighet utanför familjen som jag pratade en del om i det förra blogginlägget. Det är svårt att sätta ord på ett budskap då ofta blir så olika beroende på vem som läser boken men jag kan tänka mig att författaren ville visa att var du är född och vilka dina föräldrar är behöver inte avgöra vem du blir eller vad du väljer att göra. Sen finns det flera andra budskap runt andra teman som jag tror att Adichie vill få fram runt religion, samhällsstrukturer, familjestrukturer, postkolonialism etc.
Jag kan definitivt rekommendera denna bok till människor som gillar att läsa saker från andra och nya perspektiv. Det är det som jag tyckte mest om med att läsa boken men sen är språket och mycket annat också trevligt. Men det är inte historian som skulle få mig att rekommendera den här boken till någon annan för den är inte superfantastisk i sig. Därför tror jag att det måste finnas något annat man vill få ut av den här boken för att riktigt kunna uppskatta den.