Dessa filmreflektioner var en del av kursen Religion A och reflektionerna har därför fokus mot just religion.  Uppgiften var att reflektera över filmerna Bruce den allsmäktige och The Matrix efter att ha sett några korta filmklipp från dessa (dock hade jag  redan sett båda filmerna så reflektionerna kan gå lite utanför klippen).

Filmreflektioner

Bruce Almight

I det klippet vi såg möter Bruce Gud. Bruce är inte nöjd med sitt arbete och vill komma upp högre i hierarkin d v s han vill ha mer. Han försöker be Gud ordna detta men utan resultat vilket gör Bruce arg och han klagar på Gud. Bruce tror att Guds jobb är lätt och tror att han kan göra jobbet bättre. Detta kan man anse vara hybris.

När Bruce väl träffar Gud är det inte så underligt att Bruce är skeptisk och tror att det är en bluff. Därför testar han Gud med omöjliga uppgifter tills han måste tro. Detta skulle jag i vår tid tro är ett ganska naturligt beteende för någon som skulle träffa Gud som vi förväntar oss vara omnipotent. Vi måste nog få se något ”mirakel” innan vi skulle acceptera att någon var Gud.

Senare i filmen får Bruce ta över Guds roll och får lära sig att det inte är så enkelt trots allt. Dock kan jag fundera över om Gud har samma mänskliga egenskaper som Bruce har. Till exempel möjligheten att vara på flera ställen samtidigt. Är man allsmäktig och skapat allt kan man tycka att Gud borde kunna vara överallt och fixa allt (få bort det onda).  Sedan kan man ifrågasätta vad det innebär att fixa något. Gud kanske gör allt rätt trots allt även då vi inte kan förstå det själva. Är det att vara konstant lycklig det enda som är bra här i livet (eller liven)?

The Matrix

I The Matrix är Neo blind för verkligheten och lever i en ”låtsas värld”. Han får möjligheten att vakna upp och tar den. Man kan fråga sig om det är lika bra att leva i en illusion som i verkligheten. Neo vaknar upp till en inte allt för vacker ”verklighet”. Är det då inte bättre att stanna i illusionen om man har det bra där? Dock verkade inte just Neo ha det allt för bra där och kanske föredrog att komma till ”verkligheten”. Dessa tankar får mig även att tänka på filmen Inception. Är en god dröm där sämre än verkligheten?

I religioner finns just tanken att livet på jorden bara är en del och att man kan komma vidare till andra ställen efter livet. T ex himmel, helvete eller nirvana. Platon hade tanken att människan bara såg skuggor av verkligheten (grottliknelsen i Staten). Tanken på att det finns något vi inte kan uppfatta och förstå med våra sinnen är spännande men också lite oroväckande då man aldrig vet hur den nya verkligheten kommer att vara. Är allt bara på låtsas kan man då fråga sig vad meningen är om det nu är meningen att vi ska ha en mening. Är det för att lära oss en läxa eller uppnå visdom till nästa liv? Slutligen får man nog nöja sig med att livet är som det är. Det vi ser och kan uppfatta är det som räknas. Man får använda sig av sitt förnuft. Sedan får vi göra det bästa av den tiden som vi får och njuta av den så länge vi har möjligheten att göra det. Eller lever vi bara i en illusion, maya, som buddisterna talar om, där livet är ett lidande och det gäller att komma ifrån detta jordeliv och bli ett med nirvana?