Muntliga nationella prov i Svenska 1.

Detta är ett tal som hölls för det muntliga nationella provet i kursen Svenska 1. Temat för detta muntliga nationella prov var “I andras ögon”.

Av: Emma Wikström.

Betyg: A

Muntliga nationella prov – I andras ögon

Vi lever i en splittrad värld. Vi är uppdelade i vi och dom när det gäller allt från kultur, religion, etnicitet, kön, politik, regioner och länder. Höga murar osynliga som synliga växer upp och delar världen.

Vi får tidigt lära oss om Sverige och Europas historia och vi lär oss att tillhöra dessa grupper. Vi lär oss att identifiera oss med dessa och lär oss att vi har något gemensamt. Detta bygger upp ett tidigt vi hos människor och även ett tydligt “dom”. Ett “dom” vi inte får höra särskilt mycket om samtidigt som vi lyfter upp och hyllar vår egna historia. Men vilka är egentligen “dom” andra? Denna okunskap leder till en viss rädsla. En rädsla som egentligen är som tagen ur luften och som är samma rädsla som främlingsfientlighet bygger på.

Det är tydligt vilka konsekvenser “vi och dom”-tänket har fått bara under de senaste hundra åren. Titta på det armeniska folkmordet, på första- och andra världskriget, koncentrationslägren.

Det är enkelt att fördöma dessa händelser och se dem som avlägsna men sanningen är att folkmord sker just nu på flera platser jorden runt, människor dör i krig och på flykt. Medelhavet har förvandlats till en masskyrkogård, IS kidnappar och våldtar, det pågår fullt krig i Syrien och vi kan gå oberörda.

Det enda vi faktiskt ställs öga mot öga mot är alla eu-migranter. Min mamma sa till mig för ett tag sen att tiggaren vid tunnelbanan lika gärna kunnat vara just min mamma. Det fick mig att tänka till och stanna upp. Vi är alla någons barn. Vi är alla människor. Det ensamma flyktingbarnet från Syrien hade kunnat vara du eller din bror. En av de kidnappade skolflickorna i Nigeria hade kunnat vara din vän. Det hade kunnat vara vem som helst. Men ändå kan allt detta kännas så avlägset just för att det här inte handlar om oss utan om “dom”.

Jag vill tro på att vi människor kan leva i fred på jorden. Jag vill tro att vi kan leva i harmoni med varandra, djur och växter. Jag vill tro att vi är på väg mot ett paradigmskifte och en tankerevolution. Men när jag ser på världen idag blir jag rädd. Vi människor visar gång på gång vad vi kan göra mot varandra. Vad vi kan göra mot vår jord. Historien upprepar sig men vi människor verkar aldrig lära oss av våra misstag.

Vi behöver vidga våra perspektiv. Öppna ögonen och ta bort skygglapparna. Vi behöver kunna se saker ur “dom” andras perspektiv, med deras ögon. Vi behöver visa medkänsla. Och medkänslan måste sträcka sig längre än till Sverige eller Europa. Den måste sträcka sig över hela världen. Vi behöver blicka bortom Europas murar och släppa det eurocentriska perspektivet. Vi måste omfamna hela jorden och alla levande varelser. För vi är mer än elever, vi är mer än svenskar, vi är mer än européer. Vi är världsmedborgare och vi lever på den här planeten med många, många fler.

Vi går inte oberörda från krig och misär världen över. För det är vår vän som blivit kidnappad, det är vår bror som flyr från kriget i Syrien och det är vår mamma som sitter och tigger vid tunnelbanan.