Språkhistoria och språksläktskap

Runsvenska

Runsvenskan brukar kallas den äldsta epoken i den svenska språkhistorien. Perioden sträcker sig från ca 800-1225 e.v.t. vilket är över den svenska vikingatiden^[1]. Det är tack vare inskrifter på runstenar som det finns en del kunskap om språket som talades under epoken^[2]. Den kunskap som kan hämtas från inskrifterna är att alfabetet som användes var det yngre 16-typiga runalfabetet futharken, information om språkets grammatik samt många personnamn med relativt få andra ord^[3]. Den äldsta runinskriften som hittats använde en äldre runskrift med 24 tecken men i början av 700-talet började den 16-typiga runraden ersätta den tidigare^[4]. En ortografisk förändring som sker under epoken är monoftongeringen av ai och au^[5]. Ett exempel på ett sådant ord är ordet sten som innan monoftongeringen stavades stain^[6]. En annan ortografisk förändring är att konsonanten h föll bort om den stod före l, n eller r. Dessa förändringar skedde inte i isländskan där ordet löpa stavas hlaupa med både h och diftong^[7]. I samband med kristendomens intåg i Sverige på 900-talet ökade kontakten med den europeiska kulturen^[8]. Det innebar även introducerandet av det latinska alfabetet men detta ledde dock inte direkt till att runskrift slutade användas^[9]

Fornsvenska

Fornsvenskan brukar markeras ha sin inledning då den Äldre Västgötalagen fick skriftlig form på svenska 1225. Epoken sträcker sig sedan fram till 1526. En mycket viktig skrift och källa till äldre fornsvenska var landskapslagarna. Fornsvenskan liksom runsvenskan var rik på böjningsändelser. Substantiv och adjektiv hade kasusböjning vilket betyder att de hade olika ändelser beroende på om det skrevs i nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Ändelserna berodde även på genus: maskulinum, femininum och neutrum. Rester av det här böjningssystemet finns kvar i vissa uttryck t.ex. gästerna gick till bords där substantivet bord böjs i sin gamla genitivform. Även verben hade ett mer komplicerat böjningssystem där verben t.ex. böjs efter person (1:a, 2:a osv). Possessiva pronomen sattes ofta efter sitt huvudord t.ex. a landi varu istället för före huvudordet som är vanligast idag i vårt land. Det går fortfarande att hitta exempel på när pronomenet hamnar efter i t.ex. uttryck som hjärtat mitt och mor min. En fördel med alla böjningssystem var att syntaxen inte var så viktig. Genom att orden var böjda gick det t.ex. att se vilket ord som var subjekt och vilket som var objekt i en mening. Detta böjningssystem börjar dock luckras upp i slutet av perioden, vilket är en morfologisk förändring, i samband med att många fler börjar skriva. En annan viktig förändring sker i vokabuläret i slutet av perioden då svenskan fick in många lånord i och med en kraftig invandring av tyska köpmän och hantverkare i samband med Hansan på 1300-talet. Från 1200-talet tog svenskan också in många ord från latinet och grekiskan t.ex. kyrka och biskop. Under 1400-talet när Sverige är i union med Danmark påverkar även danska språket svenskan. Inlåningen av latinska, grekiska, tyska och danska ord berodde mycket på att det fanns folk som talade dessa språk hade stort ekonomiskt kapital och makt vilket tyder på materialistiska processer som orsak till inlåningen.^[10]^[11]

Äldre nysvenska

Äldre nysvenskan kallas perioden som sträcker sig från 1526 till och med år 1732. Året 1526 väljs som startår då en stor del av Nya Testamentet översattes till svenska i samband med reformationen. 1541 publicerades hela Bibeln för första gången på svenska, den så kallade Gustav Vasas Bibel, och den kom att få ett mycket stort inflytande på svenska språket. Oavsett var en bodde i Sverige fick en höra Bibeln i kyrkan vilket gjorde att samma formuleringar kunde sprida sig över hela landet. Från Bibeln togs namn, uttryck, ordspråk och ett första steg mot en mer konsekvent stavning. Översättarna var måna om att göra Bibeln begriplig för vanliga människor men de använde trots detta ändå t.ex. gamla böjningsformer. Gustav Vasas Bibel fortsatte sedan märkligt nog att i princip användas ända fram till 1917 då en ny översättning kom. Att Gustav Vasas Bibel publicerades kan ses som en typisk idébunden process som ledde till en förändring i språket. En ortografisk förändring som sker är att att sje- och tje-ljuden tillkommer. Tidigare hade ordet kyrka uttalats med ett hårt k och stjärna men samtliga inledande konsonanter. Lånord som kom under perioden var från tyskan då bla. den svenska bibelöversättningen påverkades av den tyska. Även att svenska soldaters mångåriga vistelse i Tyskland under 30-åriga kriget gjorde att många tyska ord kom till Sverige när soldaterna återvände. Under 1600-talet började Frankrike bli en politisk och kulturell stormakt och mängder av franska ord lånades in t.ex. parfym och departement. Det kan ses som en konsekvens att Frankrikes kapitalkoncentration vilket är en materialistisk historiesyn.^[12]^[13]

Yngre nysvenska

Epoken den yngre nysvenskan start markeras av att veckotidningen Then Swänska Argus första nummer publiceras 1732. I början av 1700-talet har läskunnigheten ökat kraftigt i Sverige, mycket tack vara en kyrkolag från 1686 där det skrevs att prästerna hade ansvar för att barn fick läsundervisning. Detta lade grunden till att fler böcker kunde tryckas och att tidningar kunde börja ges ut. Then Swänska Argus är den mest kända som med ett mycket ledigt språk avvek mycket från tidigare litteratur. 1786 grundar Gustav III, efter att ha inspirerats av fransmännen, Svenska Akademien som skulle vårda det svenska språket. Svenska Akademien utarbetade en gemensam svensk grammatik, en ordbok, stavningslära och försvenskade stavningen av många franska lånord. Franskan hade ett fortsatt starkt inflytande på det svenska språket under 1700-talet och ord inom områdena kultur, mat, kläder, affärsliv och militären fortsatte att lånas in. Under 1800-talet fortsätter inlåningen samtidigt som den industriella utvecklingen i England och USA ledde till att engelskan fick större inflytande. Under 1807 blir även svenska ett skolämne och från mitten av 1800-talet blev läs- och skrivkunnighet obligatoriskt i folkskolan. Detta ledde till en ortografisk förändring där skriftspråket fick en större inverkan på uttalet.^[14]^[15]

Nusvenska

Nusvenskan har sin start 1900 och fortsätter in i nutiden. De förändringar som svenska språket genomgår hänger samman men den genomgripande samhällsomvandlingen. Sverige rör sig från ett bondesamhälle till ett industrialiserat samhälle där allt fler bor i städer. August Strindbergs Röda Rummet (1879) brukar pekas ut som ett viktigt verk som ibland även används som skiljelinje mot den yngre nysvenskan. En tidig förändring som sker 1906 är en stor stavningsreform där dt ersattes av t eller tt och f, fv och hv ändrades till v t.ex. blev godt alltså gott och hafva blev hava. Detta är ett exempel på hur språket fortsatte att förenklas. 1951 beslöts även att pluralformerna för verb skulle avskaffas och vi gick ersatte t.ex. vi gingo. I talspråket hade redan denna ortografiska förändring skett på 1600-talet. Men samtidigt som skriftspråket på flera sätt närmat sig talspråket, fortsätter talspråket att uttalsmässigt likna skriftspråket allt mer. När folk flyttade in till städerna förlorade många sin dialekt och dessa kan tänkas ha influeras mycket då av skriftspråket. När radio, TV och film kom blev talspråket ännu mer skriftspråksnära. Många dialekter har försvunnit och det svenska språket har blivit mer likriktat. Du-reformen som slog igenom runt 1970 är ett exempel som visar på att svenska språket även blivit mer direkt och personligt. Detta syns även på hur vardagsspråk och svordomar kan användas i t.ex. TV. Under 1900-talet fortsätter även inlåningen av engelska ord vilket bl.a. beror på USA:s maktställning i världen. ^[16]^[17]

Språksläktskap

I princip alla språk i världen kan delas upp i grupper som inbördes är besläktade. Ett undantag är t.ex. baskiskan som talas i norra Spanien som en inte enkelt kan placeras i en språkfamilj. Svenskan tillhör den indoeuropeiska språkstammen i undergruppen nordgermanska språk. I slutet av 1700-talet upptäckte engelska språkforskare att det fanns stora likheter mellan de europeiska språken och det fornindiska språket sanskrit. Till exempel heter moder på sanskrit matar och broder heter bhratar. De drog då slutsatsen att de europeiska språken även måste vara besläktade med de indoiranska språken. Det finns flera olika teorier om var det talades “urindoeuropeiska” och hur språket sedan spred sig. En förklaringsmodell är att språket spred sig i samband med den neolitiska revolutionen, dvs övergången till jordbrukarkulturen och dess utbredning från den bördiga halvmånen mot Europa under den yngre stenåldern. I den indoeuropeiska språkstammen ingår de indoiranska, keltiska, germanska, slaviska, romanska, armeniska, albanska och baltiska språken. Intressant att notera kan vara att de rumänska är ett romanskt språk tillsammans med t.ex. franska som härstammar från latinet trots dess geografiska avstånd till den iberiska halvön och Italien, se modell. Finska, ungerska, estniska, turkiska och baskiska är de enda språk i Europa som inte tillhör språkstammen.^[18]^[19]

Tysk och fransk påverkan på svenska språket

Det finns många exempel på hur det svenska språket påverkats av vilka det är som har makt i samhället och i världen. Tydliga exempel på hur svenskan påverkats av länder med makt är alla lånord som hämtats in från t.ex. tyskan under 1300-talet framåt eller från franskan under 1600-talet fram till 1800-talet.

Tyskland var under 1300-talet inget enat rike men handelsförbundet Hansan fick med sin stora närvaro stor påverkan på både Sverige och på det svenska språket. Hansan ledde till en mäktig invandring av tyska köpmän och hantverkare som framförallt påverkade språket i städerna. I vissa städer som Kalmar och Stockholm talades det lika mycket tyska som svenska. Dessutom hade Sverige även en tysk kung under en period på 1300-talet och vid kungens kansli skrevs det på en blandning mellan tyska och svenska.

Tyskans påverkan på svenskan syns dels genom att många ord lånades in inom handel, hantverk och bergsbruk som t.ex. köpa men även andra språkliga förändringar skedde. En vanlig anledning till lånord är att de fyller en lucka i det egna språket inom specifika begrepps- och ämnesområden. Men samtidigt har det skett en inlåning av många ord som redan har en svensk motsvarighet t.ex. tyskans genomsnitt lånades in när medelvärde redan fanns. Anledningar till detta kan vara att det långivande språket har högre prestige men det kan också vara så att lånordet kan vara lättare att göra hela ordfamiljer med, lånordet har någon nyansskillnad eller ordet kanske skapar specifika associationer m.fl.^[20]. Den stora inlåningen av ord kom även att påverka den svenska ordbildningen så att tyska prefix och suffix blev vanliga i svenskan t.ex. “anklaga” och “kejsarinna”. Inlånade tyska adjektiv på -ig t.ex. mäktig trängde även ut den gamla svenska adjektivändelsen -og och -ug som finns kvar i t.ex. idog. Sådana här morfologiska förändringar visar på hur genomgripande tyskans påverkan på det svenska språket var. Något som bidrog mycket till tyskans möjlighet att kunna påverka det svenska språket är Tysklands geografiska närhet i en tid då olika kommunikationer inte var lika utvecklade.

Under 1600-talet var Europa däremot ett annat och kontakten mellan länderna hade ökat mycket vilket gjorde det möjligt för språkpåverkan från språk med längre geografiskt avstånd till svenskan. På 1600-talet blev Frankrike en politisk, ekonomisk och kulturell stormakt i Europa och Frankrikes förbindelser med Sverige ökade. En hel del protestanter flydde även från Frankrike till Sverige och en del lånord kom med dem. En skillnad mellan de tyska och franska lånorden var att de franska hade högre status. Det var de högre stånden i Sverige som började använda sig av den franska terminologin som främst rörde kultur, mat, kläder, affärsliv och militären. Till skillnad från tyskan nådde de franska lånorden främst överklassen för att sedan även ta sig ner till de lägre samhällsklasserna. Det franska inflytandet nådde sin kulmen på 1700-talet då Gustav III satt vid makten som är känd för sitt stora kulturintresse. De franska orden anpassades även mer fonetiskt och ortografiskt än tyskan på grund av större språkliga skillnader^[21].

En stor skillnad mellan tyskans möjlighet att påverka svenskan och franskans möjlighet att göra detsamma handlar just om hur lika språken var från början. Tyskan och svenskan tillhör båda den germanska språkfamiljen jämfört med franskan som tillhör den romanska. Medellågtyska och medeltida skandinaviska språk visar också på så pass stora strukturella likheter att de som talade dessa språk borde kunna ha förstått varandra så som norrmän, svenskar och danskar kan göra idag menar en del språkforskare^[22]. Ett exempel på en strukturell likhet är att båda språken hade ett system med fyra olika kasusböjningar vilket det tyska språket fortfarande har till skillnad från det svenska som bara har kvar två. Kontakten mellan svenskan och lågtyskan skulle då kunna beskrivas som en dialektkontakt snarare än en språkkontakt^[23]. Detta ger en helt annan förutsättning för språklig påverkan och även för ett utbyte mellan vanligt folk då de inte behöver ha utbildats i det andra språket. Detta kan ha varit en orsak till att det tyska språkets stora påverkan på det svenska språket. Det är också på grund av de två språkens stora likheter under tiden som gör det svårt att idag avgöra om ett ord har tysk proveniens eller inte. Det är enklare att urskilja franska lånord då de i regel har kvar den franska betoningen på den sista stavelsen t.ex. biljett.

Det syns tydligt genom historien att svenskan påverkas av de länder, förbund, religioner som har haft makt i förhållande till Sverige. Efter franskan har det skett en inlåning av engelska ord från framförallt de Förenta staterna som idag är världens mäktigaste land. Men idag förflyttas allt mer ekonomisk makt mot framförallt Kina och Indien som har en växande andel utbildat folk etc. Handeln är idag global och kommunikationer i form av transport och internet är mer utvecklat än någonsin. Det är därför inte osannolikt att det svenska språket i framtiden kommer påverkas av Kina och Indien. ^[24]^[25]

Källförteckning

Otryckta källor

Erik Magnusson Petzell, “Svensk-tysk kontakt och svensk och tysk OV-ordföljd”, Tillgänglig: http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.4aec91b214565240e192255/1399982673253/SSH12_Magnusson_Petzell.pdf, u.å., (hämtad 2017-01-06)

Riksantikvarieämbetet, “Om runskrift”, Tillgänglig: http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/om-runskrift/, 2016, (hämtad 2016-11-28)

Språkrådet, “Kort svensk språkhistoria”, Tillgänglig: https://svenskaspraket.si.se/for-studerande/artiklar-om-sverige/artikar-om-sprak/kort-svensk-sprakhistoria/, u.å, (hämtad 2016-11-29)

Sven-Göran Malmgren, “Det svenska ordförrådets utveckling 1800-2000”, Tillgänglig: https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/18756/1/gupea_2077_18756_1.pdf, 2000, (hämtad 2017-01-06)

Ulf Teleman, “Språkhistoria”, Tillgänglig: http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/svenska/spr%C3%A5khistoria, 2016, (hämtad 2016-11-28)

Tryckta källor

Olle Josephsson, Lars Berglund, Sylvia Kordunder, Carin Magg, Per Mårtensson, Göran Ågren, Språket A+B, Stockholm: Natur och Kultur, 1997

Ulf Jansson, Martin Levander, Handbok i det svenska språket, Stockholm: Liber AB, 2008

^[1] Ulf Teleman, “Språkhistoria”, 2016

^[2] Riksantikvarieämbetet, “Om runskrift”, 2016

^[3] Teleman, “Språkhistoria”, 2016

^[4] Riksantikvarieämbetet, “Om runskrift”, 2016

^[5] Teleman, “Språkhistoria”, 2016

^[6] Ibid

^[7] Jansson, Levander, Handbok i det svenska språket, 2008

^[8] Språkrådet, “Kort svensk språkhistoria”,u.å.

^[9] Riksantikvarieämbetet, “Om runskrift”, 2016

^[10] Jansson, Levander, Handbok i det svenska språket, 2008

^[11] Olle Josephsson et al, Språket A+B, 997

^[12] Jansson, Levander, Handbok i det svenska språket, 2008

^[13] Olle Josephsson et al, Språket A+B, 1997

^[14]Jansson, Levander, Handbok i det svenska språket, 2008

^[15] Olle Josephsson et al, Språket A+B, 1997

^[16] Ibid

^[17]Jansson, Levander, Handbok i det svenska språket, 2008

^[18]Jansson, Levander, Handbok i det svenska språket, 2008

^[19] Olle Josephsson et al, Språket A+B, 1997

^[20] Sven-Göran Malmgren, “Det svenska ordförrådets utveckling 1800-2000”, 2000

^[21] Ibid

^[22] Erik Magnusson Petzell, “Svensk-tysk kontakt och svensk och tysk OV-ordföljd”, u.å.

^[23] Ibid

^[24] Olle Josephsson et al, Språket A+B, 1997

^[25]Jansson, Levander, Handbok i det svenska språket, 2008