Detta skolarbete analyserar begreppet genre med fokus på science fiction (sf).

Skriven av: Emma Wikström.

Science fiction – inte ens en riktig genre?

Genre är ett omdiskuterat ämne inom litteraturvetenskap. Begreppets grundbetydelse är slag eller sort och har i litteraturen används för att gruppera olika verk som antingen genom form eller innehåll är nära besläktade. Till en början skilde en på dramatik, epik och lyrik men i samband med litteraturens utveckling och synen på den har en mängd olika genrer dykt upp genom tiden. Exempel på genrer är dagboksroman, drama och fanfiction. Genre är inget oproblematisk begrepp då det innefattar verk med likheter vad gäller både form och innehåll. I denna uppsats kommer den att analyseras utifrån genrebegreppet som syftar på innehåll och stil. Definitionen av en genre som kommer att användas är att en genre samlar verk som genom innehåll är nära besläktade. Att dela in verk i genrer är betydelsefullt då analysen av verk kan bli djupare när de även analyseras i sin genrekontext.

Den tidigaste litteratur som benämnt science fiction kommer från början av 1800-talet i samband med industrialismen. Innan dess var framtida teknik inte något som var lika relevant. I kontrast till många andra genrer som drama, skräck som har en betydligt äldre historia med en början i muntliga sagor är sf en relativt mycket ung genre. Science fiction är en omdiskuterad genre då den har många olika uttryck och att entydigt definiera genren utifrån diverse kriterier verkar svårt även för de mest insatta. Många associerar sf med rymdäventyr som Star Wars men även Kallocain, Hungerspelen och Frankenstein betecknas sf. Syftet med denna uppsats är att utreda om science fiction ens är en genre i egentlig mening genom att jämföra olika verk inom genren med fokus på Karin Boyes Kallocain. Slutsatsen är att sf bör betraktas som en genre då många verk har nära besläktat innehåll då de använder ny teknik för att utveckla en idé samt för att genren har en gemensam historisk bakgrund och kontext.

Kallocain är en dystopisk dagboksroman från 1940 av Karin Boye som klassificeras som sf. Romanen utspelar sig i ett totalitärt övervakningssamhälle som kallas världsstaten. Individer i staten ses som kugghjul i det stora maskineriet staten och där inget människoliv har ett värde i sig. Det är tydligt att Boye påverkats av samhällsutvecklingen i Tyskland och Sovjetunionen (nationalencyklopedin, 2016). Protagonisten i romanen är kemisten Leo Kall som uppfinner ett sanningsserum som han namnger Kallocain. Kallocainet är på många sätt den sista pusselbiten för att uppnå ett fullkomligt kontrollsamhälle där även tankar kan komma att dömas. Kall är till en början en lojal medsoldat men allt eftersom romanen utvecklar sig förändras han allt mer och i slutet har han ändrat uppfattning om staten han lever i.

Utifrån Granströms 10-punktslista över typiska drag i science fiction finns många punkter som stämmer för Kallocain (Granström, 2016). Romanen bygger tydligt kring novumet Kallocain och Boye resonerar kring konsekvenserna av serumet i en totalitär stat på ett trovärdigt och logiskt sätt vilket är centralt inom sf. Boye utnyttjar även redan existerande övervakningsteknik för att kunna måla upp den totalitära staten på ett trovärdigt sätt. Övervakningstekniken och kallocainet gör det möjligt för Boye att utforska det mänskliga psyket och psykologin samt spegla och kritisera hennes egna samtid. Ett tydligt exempel ur romanen där Boye både speglar och kritiserar sin samtid, under andra världskriget, är när Kall förklarar för sin chef Rissen att människorna i deras fiendestat är av en annan ras och att de kanske inte borde kallas människor.

Vet ni inte, min chef, att våra biologer numera anser det fullt bevisat, att vi här i Världsstaten och de där varelserna på andra sidan gränsen helt enkelt härstammar från skilda aparter, olika som natt och dag, ja så olika, att man mycket väl kan fråga sig, om grannstatens ”folk” alls bör kallas människor. (Kallocain, s. 109)

Det är typisk i sf att författaren utnyttjar ny teknik för att kunna utforska en idé vilket Boye gör. Det går att se romanen som en idé i en annan idé där Boye främst låter läsaren följa effekterna av novumet Kallocain men samtidigt utforskar samhället.  I romanen skapas även en känsla av “sense of dread” och alienation vilket också är typiska drag. Exempel på hur alienation skapas i romanen är att människor i staten hålls geografiskt och informationsmässigt separerade samt den misstro som finns mellan medsoldater som grundas i rädslan för att bli anhållen. Kallocain är alltså en roman som har flera typiska sf-drag där bland det mycket viktiga draget att författaren använder sig av ny teknik för att kunna utveckla en idé.

Det finns däremot drag som skiljer romanen från typisk sf bl.a. Boyes karaktärsbeskrivning samt att Kallocain inte är grotesk på samma sätt som andra böcker inom genren. Karaktärerna inom sf-genren tenderar att bli platta då författarens huvudfokus ofta är att utforska sin idé snarare än karaktärerna. Detta syns i t.ex. sf-författaren Ursula Le Guins “The word for world is forest” där karaktärerna inte utvecklas genom romanen och redan från början är platta. Protagonisten Davidsson målas på många vis upp som sinnebilden av en ond människa vilket bidrar till den platta känslan. Han våldtar, slår, visar få goda egenskaper och framförallt får läsaren ingen bakgrundsförklaring till karaktären. I Kallocain syns en tydlig utveckling av Kall och han som karaktär är genom hela romanen mångfacetterad vilket tyder på god karaktärsbeskrivning i kontrast till Le Guin. Det går dock att argumentera för att Boye hade kunnat utforska sina idéer utan att just Kall som protagonist vilket skulle tyda på att karaktärerna i romanen inte är lika viktiga som novumet. I litteratur från andra genrer som t.ex. draman hade det inte varit möjligt att ersätta karaktärer på samma vis då drama ofta bygger mycket på sina karaktärer. Kallocain blir heller inte grotesk i sin beskrivning av konsekvenser av den nya tekniken på samma sätt som andra romaner inom genren som The hitchhiker’s guide to the galaxy av Adam Douglas. Det finns alltså flera sf-drag som saknas i Kallocain vilket tyder på att romaner inom genren kan ha många olika uttryck när det gäller stil.

Mary Shellys roman Frankenstein från 1818 är ett annat intressant verk att diskutera för att öka förståelsen för sf som genre. Frankenstein är bland de första romanerna som i efterhand kallats sf trots att den först och främst brukar definieras som skräcklitteratur. Shelly utnyttjade den nya kunskapen om åskledare för att kunna bygga upp sin skräckhistoria. Hon använde då ett mycket typiskt drag hos dagens definierade sf, att använda ny teknik för att utforska en idé. På Shellys tid fanns dock inte mycket litteratur som hade det draget och att använda ny teknik för att utforska en idé skulle kunna beskrivas som ett litterärt grepp. Ur den synvinkeln skulle Frankenstein kunna beskrivas som en skräckroman som använder sig av ett sf-grepp och Kallocain som en dystopi som använder greppet.

Det är först senare under 1900-talet som genren blev etablerad och författare började själva benämna sina böcker som sf. När genren blir större får en del böcker allt större likhet och en del börjar att bygga på varandra (Jönsson, 2007) Ett exempel är att Le Guin i en roman myntade ordet “ansible” vilket är en maskin för omedelbar kommunikation över enorma avstånd (ibid). Det ordet samt många andra exempel har sedan använts av flera andra sf-författare och läsare förväntas redan känna till orden (ibid). Det finns sf-läsare som menar att bra sf-litteratur ska följa de konventioner som finns inom genren istället för att förklara sådant som i genren redan anses vara behandlat (ibid). Dessa exempel på mer modern sf-litteratur som bygger på varandra har ett närmare släktskap med varandra än vad de har med t.ex. Kallocain och Frankenstein. Det de alla har gemensamt är att de använder ny teknik för att kunna utveckla en idé.

Sammanfattningsvis skulle en kunna dela upp sf i två grenar där den ena gruppen har ett tydligare släktskap vad gäller innehåll och form medan den andra grenen består av litteratur som främst har användandet av ny teknik för att utveckla en idé som gemensamma nämnare med den första. Trots att verk inom genren har skillnader vad gäller innehåll, form och stil är användandet av ny teknik för att utveckla en idé ett mycket specifikt drag. Därför anses det värdefullt att placera de verk som har detta drag i genren sf. Sf-litteratur har också en gemensam historia i att de skrevs under en tid då intresset och rädslan var stor för vad framtida teknik skulle kunna ha för konsekvenser. Det var ett intresse som startade först kring den industriella revolutionen och som på långa vägar inte har stannat av. Det är därför viktigt att analysera verk inom sf som just ett verk av sf då genren har det specifika nära besläktade innehållet att de använder ny teknik för att utveckla en idé samt att genren har en gemensam historisk kontext vilka kan vara värdefulla för analysen av ett verk inom genren.

Källförteckning:

Otryckta källor

Granström, 2016: (3)TEORI: Läsanvisningar/genreteoretiska begrepp

https://docs.google.com/document/d/18QdAgBTy55KVAfJOBM50ecPewA4aoVWdyfE-Isjt2wc/edit, hämtad 2016-11-09

Jönsson, 2007: Science Fiction-litteraturen och genrebegreppet

http://vetsaga.se/?p=28, hämtad 2016-11-09

Nationalencyklopedin, 2016: Karin Boye

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/karin-boye, hämtad 2016-11-13

Tryckta källor

Boye, 1940: Kallocain, Albert Bonniers förlag, fjärde tryckningen, Falun 2013

Shelley, 1818: Frankenstein, Bakhåll 2013

Adams, 1979: The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy, Del Rey Books 2002

Le Guin, 1976: The Word for World is forest, Tor Books 2010